The Magician King av Lev Grossman

Jag verkar vara inne i någon form av genre-period. Först deckare, sen fantasy. Borde jag vara orolig? Kanske, kanske inte.

Det måste dock sägas av Lev Grossman inte är någon Robert Jordan eller George R. R. Martin. Hans ironiserande över fantasyn som genre, hans pastischer på Harry Potter och Narnia-serien gör det mycket mera rumsrent. Det här är inte en bok man läser för att man vill leva i värld av skäggiga män som lägger större delen av sin tid på att med allvarsam röst säga saker som "dark times are coming" och "I am your liege", utan för att man vill visa att man hänger med i den värld man faktiskt lever i.

Vi talar dock inte om uppburen litteratur här. Om det är något författaren hyllas för så är det idéerna, greppen, inte stilen. Jag kan inte ge den här boken högre än 6 av 10 i statuspoäng. Det är fortfarande över medel (jag tänker mig att skalan är linjär, så 5 är godkänt, men 4 ges till böcker jag skulle gömma undan), men inte mycket.

Och för att jämföra, Grossman får alltså lägre statuspoäng än Sjöwall-Wahlöö. Jag tror att den enda poängens skillnad kan komma av att Sjöwall-Wahlöö ändå i någon mening är en klassiker. Det är inte Grossman.

Roseanna av Maj Sjöwall och Per Wahlöö

Att läsa deckare må vara inne, det kan vara nödvändigt för normaliteten att kunna hävda att man åtminstone någon gång har hemfallit åt slukande av snaskiga polisäventyr, men speciellt många statuspoäng skulle jag inte kunna ge mig själv för att plöja en Mankell eller Kepler.

Sjöwall-Wahlöö däremot! Innan varenda manlig skådespelare spelat Martin Beck i någon buskis-doftande film så fanns där böckerna: nyskapande, samhällskritiska, allt det där som är bra. Att läsa Sjöwall-Wahlöö är som att läsa Mari Jungstedt, fast fint. Det är inte deckare, det är litteratur. Det är inte att döda tid, det är att utnyttja den till max.

Men samtidigt, om vi jämför Sjöwall-Wahlöö med Vargas-Llosa, så är det fortfarande bara deckare. Visserligen deckare som höjer sig över mängden, men ändå deckare. En ros är en ros är en ros, och en deckare är en deckare är en deckare. Jag tror inte att vi kan sätta en högre statuspoäng än 7 av 10 på den här, just p.g.a. att det faktiskt rör sig om en deckare.

Och så frågan: borde jag läsa de andra nio böckerna? Om någon pressade mig på info om vilka Sjöwall-Wahlöö-böcker jag har läst och jag skulle medge att jag bara läst denna enda, första, så skulle de kännas pinsamt. Jag måste gå vidare, jag måste läsa de andra också.