Att läsa deckare må vara inne, det kan vara nödvändigt för normaliteten att kunna hävda att man åtminstone någon gång har hemfallit åt slukande av snaskiga polisäventyr, men speciellt många statuspoäng skulle jag inte kunna ge mig själv för att plöja en Mankell eller Kepler.
Sjöwall-Wahlöö däremot! Innan varenda manlig skådespelare spelat Martin Beck i någon buskis-doftande film så fanns där böckerna: nyskapande, samhällskritiska, allt det där som är bra. Att läsa Sjöwall-Wahlöö är som att läsa Mari Jungstedt, fast fint. Det är inte deckare, det är litteratur. Det är inte att döda tid, det är att utnyttja den till max.
Men samtidigt, om vi jämför Sjöwall-Wahlöö med Vargas-Llosa, så är det fortfarande bara deckare. Visserligen deckare som höjer sig över mängden, men ändå deckare. En ros är en ros är en ros, och en deckare är en deckare är en deckare. Jag tror inte att vi kan sätta en högre statuspoäng än 7 av 10 på den här, just p.g.a. att det faktiskt rör sig om en deckare.
Och så frågan: borde jag läsa de andra nio böckerna? Om någon pressade mig på info om vilka Sjöwall-Wahlöö-böcker jag har läst och jag skulle medge att jag bara läst denna enda, första, så skulle de kännas pinsamt. Jag måste gå vidare, jag måste läsa de andra också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar