Jag verkar vara inne i någon form av genre-period. Först deckare, sen fantasy. Borde jag vara orolig? Kanske, kanske inte.
Det måste dock sägas av Lev Grossman inte är någon Robert Jordan eller George R. R. Martin. Hans ironiserande över fantasyn som genre, hans pastischer på Harry Potter och Narnia-serien gör det mycket mera rumsrent. Det här är inte en bok man läser för att man vill leva i värld av skäggiga män som lägger större delen av sin tid på att med allvarsam röst säga saker som "dark times are coming" och "I am your liege", utan för att man vill visa att man hänger med i den värld man faktiskt lever i.
Vi talar dock inte om uppburen litteratur här. Om det är något författaren hyllas för så är det idéerna, greppen, inte stilen. Jag kan inte ge den här boken högre än 6 av 10 i statuspoäng. Det är fortfarande över medel (jag tänker mig att skalan är linjär, så 5 är godkänt, men 4 ges till böcker jag skulle gömma undan), men inte mycket.
Och för att jämföra, Grossman får alltså lägre statuspoäng än Sjöwall-Wahlöö. Jag tror att den enda poängens skillnad kan komma av att Sjöwall-Wahlöö ändå i någon mening är en klassiker. Det är inte Grossman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar