Åh nej, det händer igen. Ännu en gång har jag inte redan läst årets nobelpristagare i litteratur. Då satt jag ändå där för någon månad sedan och ville beställa en bok av henne, för hon har trots allt fått Booker-priset. Sen struntade jag i det för att hon bara skriver noveller. Vem vill läsa noveller? Vem som helst kan räkna upp ett antal stora romaner utan att konsultera Wikipedia, men vem kan ens nämna fem klassiska noveller? Noveller är någonting som de stora författarna skriver som en bisak, inte något som en nobelpristagare ägnar 60 år av sitt liv åt.
Jag hade givetvis föredragit att ha läst Alice Munro oavsett vad hon skrivit, men noveller?
lördag 12 oktober 2013
söndag 29 september 2013
Bring Up the Bodies av Hilary Mantel
"Bring up the Bodies" är uppföljaren till nu hårt hypade "Wolf Hall", som just kommit ut i svensk översättning. Den finns ännu inte på svenska, och dessutom känner jag att det är lite finare att läsa en bok på originalspråk, även om engelska uppenbarligen inte är lika fint som franska eller tyska.
Mantell fick Man Booker-priset för båda "Wolf Hall" och "Bring up the Bodies". Med tanke på hur det talas om henne så skulle jag inte bli förvånad om hon får Nobelpriset så småningom. Eftersom jag började läsa den här innan den svenska översättningen av "Wolf Hall" kom ut så kan jag inte ge den här boken något mindre än 9/10.
En formsak: jag sätter betygen ur svenskt perspektiv. Hade jag bott i England hade det känts något mer uppenbart viktigt att läsa den här boken, och jag hade kanske sänkt omdömet till 8/10.
Mantell fick Man Booker-priset för båda "Wolf Hall" och "Bring up the Bodies". Med tanke på hur det talas om henne så skulle jag inte bli förvånad om hon får Nobelpriset så småningom. Eftersom jag började läsa den här innan den svenska översättningen av "Wolf Hall" kom ut så kan jag inte ge den här boken något mindre än 9/10.
En formsak: jag sätter betygen ur svenskt perspektiv. Hade jag bott i England hade det känts något mer uppenbart viktigt att läsa den här boken, och jag hade kanske sänkt omdömet till 8/10.
Det enda könet av Katrine Kielos
Återigen känns det som att jag har läst en bok för att visa att jag hänger med. Men gör jag det? Mitt läsande är alltför sporadiskt för att jag ska kunna hänga med i någonting. Den här boken har redan hunnit bli nominerad till Augustpriset och ratad.
Statuspoängen verkar bero på några olika faktorer:
- Är det här vanlig feminism, eller kan vi upphöja det till kritisk teori?
- Ska vi ta Katrine Kielos på allvar, fast hon är någon typ av kändis?
Jag tror tyvärr att Kielos är lite för ung och snygg för att jag ska kunna sätta någon mer vettig statuspoäng än 5 på den här boken. Det är det lägsta betyget hittills. Det är dags att jag rycker upp mig och återigen börjar läsa böcker som diskuteras av sådana personer som jag vill identifiera mig med.
Statuspoängen verkar bero på några olika faktorer:
- Är det här vanlig feminism, eller kan vi upphöja det till kritisk teori?
- Ska vi ta Katrine Kielos på allvar, fast hon är någon typ av kändis?
Jag tror tyvärr att Kielos är lite för ung och snygg för att jag ska kunna sätta någon mer vettig statuspoäng än 5 på den här boken. Det är det lägsta betyget hittills. Det är dags att jag rycker upp mig och återigen börjar läsa böcker som diskuteras av sådana personer som jag vill identifiera mig med.
onsdag 28 augusti 2013
The Magician King av Lev Grossman
Jag verkar vara inne i någon form av genre-period. Först deckare, sen fantasy. Borde jag vara orolig? Kanske, kanske inte.
Det måste dock sägas av Lev Grossman inte är någon Robert Jordan eller George R. R. Martin. Hans ironiserande över fantasyn som genre, hans pastischer på Harry Potter och Narnia-serien gör det mycket mera rumsrent. Det här är inte en bok man läser för att man vill leva i värld av skäggiga män som lägger större delen av sin tid på att med allvarsam röst säga saker som "dark times are coming" och "I am your liege", utan för att man vill visa att man hänger med i den värld man faktiskt lever i.
Vi talar dock inte om uppburen litteratur här. Om det är något författaren hyllas för så är det idéerna, greppen, inte stilen. Jag kan inte ge den här boken högre än 6 av 10 i statuspoäng. Det är fortfarande över medel (jag tänker mig att skalan är linjär, så 5 är godkänt, men 4 ges till böcker jag skulle gömma undan), men inte mycket.
Och för att jämföra, Grossman får alltså lägre statuspoäng än Sjöwall-Wahlöö. Jag tror att den enda poängens skillnad kan komma av att Sjöwall-Wahlöö ändå i någon mening är en klassiker. Det är inte Grossman.
Det måste dock sägas av Lev Grossman inte är någon Robert Jordan eller George R. R. Martin. Hans ironiserande över fantasyn som genre, hans pastischer på Harry Potter och Narnia-serien gör det mycket mera rumsrent. Det här är inte en bok man läser för att man vill leva i värld av skäggiga män som lägger större delen av sin tid på att med allvarsam röst säga saker som "dark times are coming" och "I am your liege", utan för att man vill visa att man hänger med i den värld man faktiskt lever i.
Vi talar dock inte om uppburen litteratur här. Om det är något författaren hyllas för så är det idéerna, greppen, inte stilen. Jag kan inte ge den här boken högre än 6 av 10 i statuspoäng. Det är fortfarande över medel (jag tänker mig att skalan är linjär, så 5 är godkänt, men 4 ges till böcker jag skulle gömma undan), men inte mycket.
Och för att jämföra, Grossman får alltså lägre statuspoäng än Sjöwall-Wahlöö. Jag tror att den enda poängens skillnad kan komma av att Sjöwall-Wahlöö ändå i någon mening är en klassiker. Det är inte Grossman.
onsdag 7 augusti 2013
Roseanna av Maj Sjöwall och Per Wahlöö
Att läsa deckare må vara inne, det kan vara nödvändigt för normaliteten att kunna hävda att man åtminstone någon gång har hemfallit åt slukande av snaskiga polisäventyr, men speciellt många statuspoäng skulle jag inte kunna ge mig själv för att plöja en Mankell eller Kepler.
Sjöwall-Wahlöö däremot! Innan varenda manlig skådespelare spelat Martin Beck i någon buskis-doftande film så fanns där böckerna: nyskapande, samhällskritiska, allt det där som är bra. Att läsa Sjöwall-Wahlöö är som att läsa Mari Jungstedt, fast fint. Det är inte deckare, det är litteratur. Det är inte att döda tid, det är att utnyttja den till max.
Men samtidigt, om vi jämför Sjöwall-Wahlöö med Vargas-Llosa, så är det fortfarande bara deckare. Visserligen deckare som höjer sig över mängden, men ändå deckare. En ros är en ros är en ros, och en deckare är en deckare är en deckare. Jag tror inte att vi kan sätta en högre statuspoäng än 7 av 10 på den här, just p.g.a. att det faktiskt rör sig om en deckare.
Och så frågan: borde jag läsa de andra nio böckerna? Om någon pressade mig på info om vilka Sjöwall-Wahlöö-böcker jag har läst och jag skulle medge att jag bara läst denna enda, första, så skulle de kännas pinsamt. Jag måste gå vidare, jag måste läsa de andra också.
Sjöwall-Wahlöö däremot! Innan varenda manlig skådespelare spelat Martin Beck i någon buskis-doftande film så fanns där böckerna: nyskapande, samhällskritiska, allt det där som är bra. Att läsa Sjöwall-Wahlöö är som att läsa Mari Jungstedt, fast fint. Det är inte deckare, det är litteratur. Det är inte att döda tid, det är att utnyttja den till max.
Men samtidigt, om vi jämför Sjöwall-Wahlöö med Vargas-Llosa, så är det fortfarande bara deckare. Visserligen deckare som höjer sig över mängden, men ändå deckare. En ros är en ros är en ros, och en deckare är en deckare är en deckare. Jag tror inte att vi kan sätta en högre statuspoäng än 7 av 10 på den här, just p.g.a. att det faktiskt rör sig om en deckare.
Och så frågan: borde jag läsa de andra nio böckerna? Om någon pressade mig på info om vilka Sjöwall-Wahlöö-böcker jag har läst och jag skulle medge att jag bara läst denna enda, första, så skulle de kännas pinsamt. Jag måste gå vidare, jag måste läsa de andra också.
torsdag 25 juli 2013
Utrensning av Sofi Oksanen
Att läsa Sofi Oksanen just nu borde kunna ge hur mycket statuspoäng som helst, kan man tycka. En ren tia? Nja, inte riktigt. Hajpen är något för stor, det är så att ordet "bestseller" smyger sig på mig och omilt smeker mitt kranium, strax över höger öra.
Samtidigt: det är sjukt creddigt. Horace Engdahl skriver hyllande essäer om det kroppsliga hos Oksanen. Hon kommer undan med att att sno Yohios image.
Jag funderar lite på om jag gör rätt som läser en äldre bok, eller om jag borde ha gett mig på När duvorna försvann istället. Men jag ger mig själv ett plus i kanten här: de läskiga kraniala smekningarna avtar, i och med att jag i alla fall inte läser samma bok som alla andra. Jag föreställer mig hur någon i ett socialt sammanhang nämner Oksanen, och hur jag lite nonchalant nämner något ur Utrensning. Det känns mindre sökt än att krampartat kasta ur sig något ur den där senaste boken, den som man måste ha läst.
Så vi säger 9 av 10. Att läsa den här boken var en bra investering i mig själv.
Samtidigt: det är sjukt creddigt. Horace Engdahl skriver hyllande essäer om det kroppsliga hos Oksanen. Hon kommer undan med att att sno Yohios image.
Jag funderar lite på om jag gör rätt som läser en äldre bok, eller om jag borde ha gett mig på När duvorna försvann istället. Men jag ger mig själv ett plus i kanten här: de läskiga kraniala smekningarna avtar, i och med att jag i alla fall inte läser samma bok som alla andra. Jag föreställer mig hur någon i ett socialt sammanhang nämner Oksanen, och hur jag lite nonchalant nämner något ur Utrensning. Det känns mindre sökt än att krampartat kasta ur sig något ur den där senaste boken, den som man måste ha läst.
Så vi säger 9 av 10. Att läsa den här boken var en bra investering i mig själv.
söndag 16 juni 2013
Slaveri 1500-1800 av Dick Harrison
Jag har nu tragglat mig igenom andra delen av professor Dick Harrisons världshistoria om ofrihet. Harrison vann Augustpriset för årets fackbok 2000, vilket gör att hans böcker bör betraktas som ganska fina. Jag känner också att det är viktigt att läsa fackböcker då och då, för riktiga intellektuella intresserar sig inte bara för hittepå. Ämnet, slaveri, är också mycket seriöst, vilket borde göra ett gott intryck på de flesta.
Jag är osäker på statuspoängen, men ger den i alla fall 7 av 10. Man behöver knappast skämmas för att droppa den här titeln i något sammanhang.
Kommer jag läsa tredje delen? Ja, de är tidsödande de här böckerna (många sidor och liten text), men det är inte värdigt att lägga ner efter två delar av tre i en trilogi.
Jag är osäker på statuspoängen, men ger den i alla fall 7 av 10. Man behöver knappast skämmas för att droppa den här titeln i något sammanhang.
Kommer jag läsa tredje delen? Ja, de är tidsödande de här böckerna (många sidor och liten text), men det är inte värdigt att lägga ner efter två delar av tre i en trilogi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)