Att läsa Sofi Oksanen just nu borde kunna ge hur mycket statuspoäng som helst, kan man tycka. En ren tia? Nja, inte riktigt. Hajpen är något för stor, det är så att ordet "bestseller" smyger sig på mig och omilt smeker mitt kranium, strax över höger öra.
Samtidigt: det är sjukt creddigt. Horace Engdahl skriver hyllande essäer om det kroppsliga hos Oksanen. Hon kommer undan med att att sno Yohios image.
Jag funderar lite på om jag gör rätt som läser en äldre bok, eller om jag borde ha gett mig på När duvorna försvann istället. Men jag ger mig själv ett plus i kanten här: de läskiga kraniala smekningarna avtar, i och med att jag i alla fall inte läser samma bok som alla andra. Jag föreställer mig hur någon i ett socialt sammanhang nämner Oksanen, och hur jag lite nonchalant nämner något ur Utrensning. Det känns mindre sökt än att krampartat kasta ur sig något ur den där senaste boken, den som man måste ha läst.
Så vi säger 9 av 10. Att läsa den här boken var en bra investering i mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar